När allt är över...

Över krönet det tornar sig. Förvridet, murket trä.
 Kölden tränger in sig i träden och allt är obehagligt.
 stilla. En monolit av inversion. Mörkt ljus och dimensioner.
 Tidiga minnen spelas upp för vår inre syn och förskräcker
 oss. Denna förvridna trästruktur utövar en bizarr magnetism
 och drar tre förlorade själar närmare en gapande, rutten
 avgrund.Vi går bestämt vidare genom den makabra
 terrängen och i pölar av is tycker vi oss se bekanta
 ansikten tona fram. Varje steg vi tar mot korruptionens
 epicentrum så ökar insikten. Var dag vi levt blev ett steg
 till. Ett skyffeltag i förr så bördig mylla infekterad nu av den
 sjukdom vi bär. Ont föder ont. Denna förvridna grav är vår egen.
 Flickan går före oss en bit. Vi ropar på henne men ingen reaktion.
 Mörkret blir än tätare och en bitande vind drar genom våra
 sårade själar. Snön yr och flickan hörs nynna samtidigt som
 hon upplyses av någonting. Vi ser på varandra och vår
 massa blir långsamt upplöst - svagt genomskinlig.
 Den tjugofjärde av den sista månaden hittade två själar hem.
 En stilla natt där midnatt råder över det tomrum de lämnade.
 En sliten klänning, fastfrusen i marken och små fotspår är
 vad flickan lämnade efter sig.
 Men om du ser en flackande låga som lockar dig in i
 skogens sköte från en väg i I20 - följ inte efter.
 Med ett tungt mörker och en tärande kyla välkomnar
 Hamptjärn sina söner hem.