Om Regnbågen Materialiserades

En daggvuren gryningshimmels disiga bud 
  tjanar som arlaregnets segel. 
  Till soleld begnistrar dess mantelskrud, 
  och var droppe bildar en spegel. 
  Som lankas mot en rymd i bagad strom, 
  ett draperi som i bjarta kulorer sprakar. 
  Skankt ifran molnkaravaners purpurdrom, 
  lika mystisk som modermorkrets drakar. 

  Vad skedde om skapnaden blevo solid, 
  en bro over svindeldjupa avgrunder? 
  Forgrenad vid galaxens gomda lid 
  och stjarnhimlens brinnande lunder? 
  Skulle vi ga langs bagen tunn 
  som vattenreflexerna fogar?  (mot jordens grund) 
  Osa var visdom ur sagans brunn, 
  forsjunkna i kosmiska skogar?  (i en euforisk blund) 

  Pralande grann 
  den tunna materian, genomstralas. 
  I solskensljus den funnit sin sjal, 
  i vattenrok sitt karl. 
  Vasenfylld, 
  av vadrets makt forgylld, nyanser malas. 
  Diffusa konturer mitt hjarta nar 
  och fyller ett fjarilslatt begar. 

  Jag valkomnar dig, sjufargade dynasti. 
  Som lindrar min angest, min inre elegi. 

  Pralande grann 
  den tunna materian, genomstralas. 
  I solskensljus den funnit sin sjal, 
  i vattenrok sitt karl. 
  Vasenfylld, 
  av vadrets makt forgylld, nyanser malas. 
  Diffusa konturer mitt hjarta nar 
  och fyller ett fjarilslatt begar.