Yes It Is Many Times You Doubt On The Human

Jag och Kaj jobba tillsammans 

på lokaltidning i Norrland 

Han var strax över förti 

och vår tidnings bästa journalist 



Men det märkliga med Kaj va

att han varit kriminell 

Han hade knarkat 

och snott bilar 



Tillbringat tjugo år i cell 



Kaj blev mitt bästa exempel 

på att man kan bestämma sitt liv 

- att det inte är så förtvivlat ödesbestämt 

som det verkar när man läser statistiken. 

Vi blev riktigt bra vänner 

men efter ett par år så bytte jag jobb och stad 

och Kaj och jag hördes allt mer sällan. 



Han skaffade fru och barn. 

Så i höstas träffades jag Kajs fru 

och frågade hur det var med honom 



Hon sa att han börjat knarka igen 

efter femton år som ren. 

Hon berättade att han snor bilar igen 

och lever som sprutnarkoman i Stockholm 



Hon sa att han blivit mager och personlighetsförändrad. 



Jag har inte vågat ringa honom. 



Jag har ingen aning om vad hans fru 

eller han själv tycker om att gör en låt av deras olycka. 

Men jag vet att jag inte har kvar några illusioner 

om att hans liv någonsin går att förändra. 



Och jag ångrar mig att jag gjorde Kaj 

till något slags slags socialt exempel. 



Han är inget exempel, 

han är min vän Kaj, 

som det går riktigt illa för just nu. 



I en ändlös ström av öden 

och historier flyter Kaj och jag.



Något har bestämt någon gång 

om vem det ska gå dåligt för 

och bra. 



Ändå har jag fåfänga funderingar 

på hur jag ska bli 

den som jag vill va.